Tidsfönster

Nu börjar den lilla bli så stor som den lilla stora var när den lilla kom.

Och han är fortfarande liten, även om kungen av riskorn blivit kungen av sockerbitar, går rundor, reser sig mot möbler, säger titta och på andra sätt erövrar världen.

Det är mycket känslor nu. Kanske, när tiden är passerad och inget nytt barn har kommit (för det kommer det inte att ha gjort, tack och lov!) kan jag gå vidare.

För nu, såhär i efterhand, kommer insikten. Insikten om vad jag varit med om. Detta fullständigt unika, omtumlande. Och det lilla tidsfönstret som gjorde att det kunde ske. Hade vi fått frågan om store bror lite senare, hade vi nog inte fått honom, med hänsyn till bebisen på väg.

Även om nu allt gick bra (fatta, allt har gått BRA dessutom!).

Det är nu vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Tur?

Jag har läst två blogginlägg om svensk adoption nyligen, som båda handlar om tur.

Det ena menar på att det är tur, bland annat för tiden och pengarnas skull.

Det andra ifrågasätter att det skulle vara att föredra att adoptera ett svenskt barn, något som hävdas i en (fiktiv) bok.

Så här tänker jag:

Tvivelsutan går det snabbare, och kostar mindre. Det är väl en slags tur, men en världslig sak i långa livet. Ett par hundra tusen är mycket på ett sätt, men inte hela världen när det gäller till exempel hus. För oss handlade det om kanske ett år i tid, det är ju också tid. Men inte så mycket tid.

Sedan är det det här med att de biologiska föräldrarna kan ångra sig, att man kan behöva lämna tillbaka sitt barn. Jag var aldrig rädd för det, även om det kunde hända. Jag var aldrig rädd därför att jag insåg att även om det skulle vara svårt för oss vuxna, skulle det vara ännu svårare för ett barn. Och ska man ta hand om ett barn som sitt eget så får man våga sådant, tänker jag. Våga älska och våga riskera att förlora. Lättar sagt efteråt, så klart, när jag vann och vårt barn får stanna hos oss.

Många har sagt till mig att vi hade tur som fick ett litet barn. Så känner inte jag. Det är ju som det är. Möjligen är jag glad att ha fått vara med mitt barn en stor del av hans liv.

Men tur, ja, tur har vi haft. En oändlig tur. För att vi fick just vår lilla stora av alla världens barn.

PS! Om någon undrar (syns det ens?) varför det här är postat så sent beror det på att vi har otur med sömnen just nu. Men det gäller förstås den biologiska sonen…

Komplimang – eller?

Jag var på öppna förskolan häromdagen, och slog följe med en mamma på hemvägen (och by the way fick jag provköra hennes Cameleon tills barnet sa ifrån).

Hur som helst så sa jag av någon anledning att den lilla stora är adopterad.

Hon sa

”Åh, men det syns inte! Det tänkte jag inte alls på.”

Jag tror att det var en komplimang. Till saken hör, att vi är inte alls lika.

Men jag tror jag delar det här med kanske alla andra adoptivmammor: Vi är stolta över våra barn. Vi älskar dem. De liknar inte oss. Det skiter vi i.

Mamma-storebror 1-0

Den lilla stora gillar att dutta med sin vattenflaska. Vi har länge använt en från Mam, som varit bra, för att han druckit ur den. Men nu på sistone har han också duttat ut väldigt mycket vatten på kort tid.

Men jag tog fram en present vi fick för länge sen, en mugg från Elodie Details, som han inte kunde drick ur tidigare men den funkar nu. Och den droppar inte när han duttar!

Dock tycker han om att lägga saker i lockets nedförsbacke. Mam-flaskan hade en urgröpning i nappen, där ärtor låg fint, den verkar han sakna lite.

Att välja själv

Det är mycket amning nu. Eller mycket flaskmatning, snarare. Reglerna kring modersmjölksersättning ska skärpas.

När den lilla stora kom gjorde BVC hembesök hos oss, som hos de flesta nyblivna föräldrar. Första punkten sköterskan tog upp var: ”Du vet väl att det kan gå att amma även adopterade barn?” och hänvisade till amningshjälpen.

Jag läste på lite här och där, och mycket riktigt: om jag flera månader i förväg hade börjat att pumpa ur sådär var fjärde timme, och tagit hormoner tror jag, så skulle jag kunna amma. Inte nog för att ge bebisen mat, men nog för att vi skulle kunna ha det lite mysigt.

För mig kändes det helt befängt. Skulle jag, som nybliven förälder, lägga extremt mycket energi på att få igång någon slags amning? När ett helt föräldraskap välde över mig som en tsunami?

Ibland kändes det ledsamt, hans fruktlösa försök att hitta bröstet. Men snabbt hittade vi våra sätt. Jag blev snabb att skaka flaska, och han tillbringade många timmar på min kropp, tankade närhet, kärlek och modersmjölksersättning.

Jag läste på om flaskmatning, jag blev ju lite orolig så klart, över vad som skulle hända, hur han skulle drabbas, nu när jag inte kunde ammas. Av barnen i bekantskapskretsen har han nog varit friskast av alla. Och knutit an har vi gjort helt utmärkt ändå. Och ju mer man läser, desto mer känns det som om det faktiskt är väldigt liten skillnad i hur det går för barn som flaskas eller ammas, så länge det handlar om länder med rent vatten och ekonomi och kunskap nog att tillreda riktigt.

Min plan vara att jag skulle börja amma den lilla stora när den lilla kom. Men det gulliga mysiga bebisknytet hade förvandlats till en underbar, extremt aktiv liten människa med små rakblad till tänder han bet med överallt, och som helst ville äta köttfärssås. Så det blev inte så. Han har fått en tesked, bara för att. Jag är lite, lite ledsen för det – men bara för min egen skull.

Den lilla tänkte jag amma om det gick, var planen. Och det har gått. Mjölken har inte riktigt räckt, så han har fått en flaska om dagen som komplement. Jag är nog inte så bra på att amma. För mycket syskon, för lite ro. Och jag kan ju inte sätta storebror åt sidan, för att lillebror ska amma. De får lida lite, båda två. Men lillebror är bra på att amma. Han glufsar glatt så fort han får chansen: i knät, i selen, en slurk här och en slurk där. Så då ammar vi, då. Även om det tar gigantiskt med tid jämfört med flaska. Men då blir det amning i stället för annat mys. Och det verkar lillebror nöjd med.

Om det blir en trea? (Visst är det knasigt – jag inbillar mig att det är en sådan sak jag skulle kunna välja nu när det plötsligt drällde in barn, fastän jag logiskt vet att så inte är fallet. Kanske kan vi få ett barn igen, men mer sannolikt inte). Jag vet inte. Amma tar väldigt mycket tid, tid som andra syskon inte får.Flaska ger en mer jämställd babytid, eftersom pappan också kan tillfredsställa bebisens behov. Det är praktiskt att amma, käket är med hela tiden, jag kan promenera och amma, slipper flaskpaltandet och packa termosar, pulver och flaskor, slipper micra på natten. Å andra sidan är det bara jag som kan mata och lillebror vill helst bara hänga hos mig.

Jag får se, helt enkelt, om jag hamnar där. Men jag har testat båda, jag kan välja.

Fint – och en livslögn

Det här blogginlägget är väldigt, väldigt fint. Det handlar om att det är svårt att komma ihåg att älska ett ilsket barn som VILL mycket men som inte kan uttrycka det.

Vi är inte där. Ännu. Jag tänker att om man tecknar, då blir det bättre. Då kan barnet uttrycka mer. Den lilla stora förstår numer mitt egenpåhittade tecken för att byta blöja, och i dag tyckte jag bestämt att han sa ”mer” när jag bananmatade (vi var ute, han kan ju äta själv om omständigheterna är ok). ”Mer” är ett tecken jag tecknat i några dagar, så jag låtsas att det beror på det.

Och att det ska funka så fint, och att lillebror ska börja tidigt han också för då är vi andra igång, och så ska det aldrig bli sådär argt som i blogginlägget, det ska bara vara kärlek.

Ha, ha, ha.

Jag fattar ju att jag lurar mig själv – men jag kan väl få låtsas ett tag till?

 

 

Omtänkt

Jag åkte i bak med bilen i dag, med två illhojtande barn. Sjöng skriande falskt om stora trumma som säger bom bom bom och den blinkande stjärnan och tippetippetapp och det var som om vi aldrig skulle komma fram. Ska sägas att sången hjälpte lite grann mot hojtet.

Så jag tänkte skriva om en dålig dag.

Men så kom vi hem, och den lilla stora sken upp när han fick käk (så kanske var allt mitt fel hela tiden) och blev gurgligt skrattig och vi busade och skrattade tills det var dags att dränka honom i mjuka djur, sjunga godnattsång och pussa lockarna godnatt.

Sedan matade jag den lilla och han somnade som vanligt i min famn och låg där tills jag blev jättekissnödig, och hans händer var helt varma och mjuka och luktade svagt av mjölkkräk.

Och jag känner mig bara så fantastiskt lycklig.

Today is not a good day to die, liksom.

Inte ensam

Det är inte bara jag som bärgar leksaker ur toaletten, alltså. Och med två väldigt tätt så blir det nog så att när den lilla stora har fattat galoppen, börjar väl den lilla att ploppa ner prylar. Så det börjar om. Hurra. Eller nåt. Det är inte alla framsteg man hurrar, liksom.

Kommunikativt

Innan jag fick barn planerade jag att teckna med det barn jag fick, för att underlätta det språkbyte adopterade barn går igenom. Nu var ju den lilla stora för liten för att just den poängen skulle vara där, men det går ju att teckna med små barn också, även att man bara har ett språk. Jag hittade till exempel lite amerikansk forskning, som berättade om en kommunikativ 8-månaders bebis som kunde hela Hamlet.

Nej, det kunde hon så klart inte. Men hon kunde be om vatten och säga tack, och något mer. ”Det blir mycket mer harmoniskt när hon kan prata själv” sa mamman.

Och harmoniskt vill vi ju ha det här hemma. Så jag har tecknat och tecknat. Äta, dricka, mer, sova. Lite sånt. Men det händer ingenting (och för övrigt är det svårt att teckna med en bebis i knät).

Sedan slog det mig. Han började vinka för någon månad sedan, och i helgen kläckte han handklapparkoden. Han ålar, kryper, går och klonkar klossar. Han pratar dagarna i ända, boja boja boja boja. Så han känns helt som han ska.

Men han känns inte alls som en finstilt liten man som sitter och leker med en leksak och tecknar att ”Lite vatten hade suttit fint, tack”.

Det kanske kommer. Har ni såna finstilta barn – eller adopterade barn som genomgår språkbyte! – kika gärna närmare på http://www.teckna.se/.

Soundtracks of our lives

”Klonk, klonk, klonk.”

Den lilla stora går oavbrutet och slår två föremål, helst klossar, mot varandra.

”Dunk, dunk”.

Eller slår dem mot någon av de eleganta möblerna vi köpte under alla barnlösa år.

Det är gulligt, men jag hör det knappt längre. Ljud av nöjda barn är nästan detsamma som tystnad.