Styling

Det här med dyra hårprodukter och smink.

Varför, liksom, när det finns gröt?

Jag tror det är så den lilla stora tänker.

Bra om amning

Kan tipsa om ett radioprogram om amning. Lite befriande lyssning.

Jag har fött upp ett barn med flaska (naturligtvis är det vi som gjort det men det är min blogg så jag skriver jag:-). Nu ammar jag efter bästa förmåga – det vill säga med lite dagligt tillägg, och helt i onödan har jag någon slags gnagande dåligt samvete för det. Jag förstår egentligen inte riktigt varför jag så gärna vill amma. Det finns bara marginella hälsofördelar och det där med att det skulle vara så bra för kontakten med barnet är också helt uppåt väggarna. Jag hade minst lika bra kontakt när jag flaskade som när jag ammar (men amning är ju alltid kontakt – med flaska går det ju att palla upp barnet i ett hörn, men så jobbar inte jag).

Det tar ju väldigt mycket tid att amma. När jag flaskade bar jag nog lika mycket som nu, men det är mysigare att bära utan att amma samtidigt.

I programmet sa amningsförespråkaren att det var så bra med amning, det var likadant varje gång – man håller lika, det äts lika, närheten är lika. Hon är varmt välkommen hem till mig. Jag håller på ett sätt när vi sover, ett sätt när jag ammar-matar-äter frukost själv, ett sätt när vi är ute och går och han sitter i selen, ett sätt när jag samtidigt ska få den lilla stora att sova, ett sätt när jag ska försöka hindra den lilla stora från att äta sten i sandlådan, ett sätt när jag soffdör på kvällen. Och nej, alla har det inte som jag, jag fattar det, men det är skumt att säga att det handlar om amningen just, när det är omständigheterna kring matningen som gör det.

Jag tyckte också det var bra att pappa kunde mata, det gjorde att far och son fick en bättre relation tidigt (även om vad jag förstått det den viktigaste anknytningsperioden är mellan 6 månader och 3 år).

Jag hade jätteont vecka ett och tre när jag ammade, sådär nästan grina-ont (vecka tre endast på ena bröstet, så jag förstod att det fanns hopp).

Flaska är också bra på vintern, för det är lätt att ge även ute. Amning är ju praktiskt, för jag slipper detta eviga flaskkokande.

Flaskmatningen var förutsägbar – han åt varannan timme, pip! Nu äts det alltid eller med jättemellanrum.

Så nä, jag vet inte riktigt varför jag vill amma. Kanske är det så enkelt som svaret varför somliga gillar ”to blow things up”:

Because I can.

Lattemorsa

I dag får man gratis kaffe om man går förbi Presbyrån på Svea-vägen: barnvagns-dt. DT står alltså för drive through, något jag tyckte var coolt när min kusin, som jobbade på den internationella restaurangkedjan, lärde mig det, säg 1992.

Nu blir det ändå en dyr gratis kaffe för mig, för det skulle krävas många timmar med tåg. Men jag skulle ju passa in, eller hur? Med min donkey, mina söta kids och så skulle jag kunna dra på mig en bondelid-tröja som går att amma i och som döljer att jag nyss fått barn (jag gissar att lattemorsor är snyggsmala dagen efter förlossningen.

Ibland skräms jag av tanken: är jag en lattemorsa? Vad är definitionen? En mugghållare på vagnen? Eller den här? Jag minns första utelatten i våras när vintern äntligen försvann, jag kunde ha både min och kompisens latte på min dåvarande vagn, och hon sa att hon förstod vitsen med att ha en mugghållare men kunde bara inte, våga vägra latte liksom.

Men när ska man annars dricka den? Inte med barn i knät ju, och med två är det typ alltid barn i knät. Min bästa just nu är spillfria termosmuggen Contigo som jag fick i mors dag-present (fatta att få bli firad på mors dag, en sån sak!).

Jag tänker mig lattemorsor som såna som shoppar, går på café, är solsidansnygga. Det där sista stämmer inte på mig mig, men vardagsärenden gör jag med vagnen. Fikar händer det också att jag gör (eller det funkade med bara ett barn i alla fall). Och jag dricker kaffe.

Kanske är vi lattemorsor allihop, för att få vårt kaffe någon gång.

Nya perspektiv

Jag har dykt flera hundra dyk. Besökt krigshärjade länder. Skjutit en del. Slagit ut tänder. Ridit fälttävlan. Bara så man har den bakgrunden.

Jag (surfandes): Men gud, så spännande! Kom!

Maken: Vadå? Vadå?

Jag: Det ska tydligen gå att bära Ergoselens axelband i kors också!

Maken: Det där var inte okej.

Jag: Men jag måste prova. Jag bär ju hela dagarna.

Maken: Men det är inte okej att kalla det spännande.

Jag är den jag inte ville vara

Det vill säga den som bara skriver statusuppdateringar om FB om mina barn. Innan barnen ogillade jag, mest av avund tror jag, lite som en kniv i ryggen av ingen speciell.

Men ärligt talat, det händer inget annat i mitt liv känns det som. Det är ingen babybubbla det här, det är en babybunker i betong. Och jag kunde skippa FB såklart, och tänka att ingen bryr sig, men vadå, det vimlar ju inte av förstasidesstoff där ändå.

Och folk ”gillar” vilt på uppdateringarna. Det är jag mest förvånad över.

Min Donkey Duo-dag

Mormor är här – vilket ger möjlighet att nyttja vagnen optimalt.

Börjar dagen med monoläge och liggdel. Går till en kamrat och hämtar lite blöjor hon råkat köpa fel men som passar hemma hos mig. Fyller varukorgen, går vidare till MVC på efterkontroll.

Går hem, skiftar till sittdel och hämtar den lilla stora. Går till BVC och handlar på hemvägen.

Går hem, skiftar till duoläge och lämnar varukorgen hemma, och så promenerar vi allihop.

Snipp, snapp snut, så var vagnen hopfälld eller utfälld i ligg eller sittdel.

Och nej, jag är inte sponsrad, bara nöjd:-)

Egentid

Ja, inte helt egen förstås. Men egentid med bara ett barn. Det fick jag i dag, med den stora. Mormor hade hand om den lille i nästan två timmar, och ett ögonblick var allt som förr. Eller det var som det aldrig blev, för när den stora blev pigg och rörlig blev jag en trög koloss. Nu var han pigg och jag pigg, och vi busade, hängde med kompisar och rutchkanepoletten trillade ner.

Ibland kan jag avundas det, i föräldragruppen till exempel, där har alla bara ett barn såklart.

Men mest är jag avundsjuk på mig själv, som haft sån tur.

Platt mage snabbt

Sådana annonser får jag på min FB.

Det är väl dags att börja träna snart, om än inte för att få den platta mage jag aldrig haft.

Plankan ska tydligen vara ett bra sätt att komma igen. Så jag plankar. Inte så ofta som jag skulle kunna (var på väg att skriva borde eller skulle vilja, men det gäller att välja rätt ord, jag ogillar borde, antingen gör man eller inte, vill eller inte).

Inser att jag också måste tänka nytt: med två pyttisar hemma öppnar sig oändliga möjligheter till undanflykter.

Recension: Bugaboo Donkey i mono

När jag berättade för en väninna att vi väntade syskon, utbrast hon lyriskt: ”Men då vet jag vilken vagn du ska ha!”

Jag är inte en sån som tycker att det är okej att hosta upp 14700 för en vagn, egentligen. Men den verkade ju ha allt. Och när jag insåg att jag kunde beställa den utomlands för runt 11000 (jag beställde från Moeders Mooiste, det gick hur bra som helst) fick det till slut bli så.

Den hade allt jag ville ha från en sysonvagn: vändbara sitsar och barnen i bredd – samt möjligheten att köra vagnen med ett eller två barn. Bozz och Basson duo, som hade de två förstnämnda som var mina enda egentliga krav, blev dumpade på vägen. Likaså syskonvagnar där barnen sitter i samma korg och delar suflett. Och syskonvagnar med endast framåtvända sitsar. Och vagnar som använder våningsbussprincip. De är säkert bra om man bara kör den ena ibland, men sådan är nu inte min vardag.

I läget med ett barn har man en fiffig varukorg bredvid, där höggravida jag kunde ha skötväskan och slippa krångla under vagnen. Praktiskt i vanliga fall, extra skönt då syskonet närmar sig!

Vår förra vagn, som vi fick hitta med kort varsel, var en annan holländsk vagn, Mutsy, som var både snygg och lättkörd om än lite skramlig (men sonen sov förträffligt i den). Donkeyn i monoläge är snäppet bredare än den var – men mycket enklare att köra. Riktigt smidig, gott om plats med sidokorgen och varukorgen under (men den är lite svårare att komma åt när liggdelen är i).

På liggdelen är sufletten inte världens bästa, jag upplevde att det var svårt att stänga lågt solsken ute med den. Jag tycker dessutom att liggdelen lutar lite bakåt – men det är inget som gjorde sonen brydd. Möjligen stör det lillebror – han vill helst inte åka vagn alls, men jag har ju inte testat någon annan vagn. Jag tänker att det kommer med tiden.

Handtaget är lätt att ställa, vagnen är lätt att fälla och blir rimligt liten hopfälld och är dessutom lätt.

Kort sagt är Donkeyn i mono-läge typ världens bästa vagn tycker jag. Nu har jag inte provkört en ocean av vagnar, men den slår alla med hästlängder.

Däremot tycker jag nog att den är för dyr – jag hade aldrig köpt den som mono-vagn. Däremot köpte vi den långt innan lillebror kom, eftersom man kan köra den först med ett barn, sedan med två barn, och så ett igen när den lilla stora tröttnar på att gå. Garantin gäller i tre år och på den tiden lär vi hinna testa ordentligt…

Nej, det hade jag inte trott

Kusinen: Minns du för ett år sen? Om jag hade sagt till dig då att du skulle hålla ett tal på din pappas födelsedag samtidigt som du ammade, då hade du inte trott på det?

Jag: Nej, det hade jag inte.

Och nej, det var ingen grej att hålla det just när jag ammade. Men plötsligt blev det liksom enda lämpliga läget. Och det gick ju det med.