Jag vill inte kalla det trots, det som många kallar trots, jag vill komma ihåg att det är utveckling det handlar om, tills set går över i något annat.
Det började i dag, tror jag att jag kommer säga i efterhand, med att den lilla stora klarade ut att gummistövlar var helrätt denna heta sommardag. Han ville absolut ha på den blöta badrocken igen när han fått på kläderna, eftersom han frös. Och lite annat, men tydligt, helt nytt.
I dag var också första dagen han bad med ord att få bli kramad.
Alltså, staden där vi bor.
Går på öppen förskola. Det är ungefär tio barn där. Överhör två föräldrar, som snackar tecken och att teckna med sina barn. Tre av tio föräldrar till helt normala friska barn är alltså ändå inne på att teckna. Hepp.
Ledtråd: Vi bor inte i Degerfors.
Är jag. För…. gjorde inte storebror tecknet för sova, när jag hade gjort det, helt nyss? Eller tog han sig bara på kinden? Kan det ha varit det första tecknet han härmade? Ett har han ju redan full förståelse för.
Allt annat han gör går ju i en rasande fart så fort poletten trillat ner, så jag gissar att jag snart får se.
Rafflande fortsättning följer.
Det här blogginlägget är väldigt, väldigt fint. Det handlar om att det är svårt att komma ihåg att älska ett ilsket barn som VILL mycket men som inte kan uttrycka det.
Vi är inte där. Ännu. Jag tänker att om man tecknar, då blir det bättre. Då kan barnet uttrycka mer. Den lilla stora förstår numer mitt egenpåhittade tecken för att byta blöja, och i dag tyckte jag bestämt att han sa ”mer” när jag bananmatade (vi var ute, han kan ju äta själv om omständigheterna är ok). ”Mer” är ett tecken jag tecknat i några dagar, så jag låtsas att det beror på det.
Och att det ska funka så fint, och att lillebror ska börja tidigt han också för då är vi andra igång, och så ska det aldrig bli sådär argt som i blogginlägget, det ska bara vara kärlek.
Ha, ha, ha.
Jag fattar ju att jag lurar mig själv – men jag kan väl få låtsas ett tag till?
Innan jag fick barn planerade jag att teckna med det barn jag fick, för att underlätta det språkbyte adopterade barn går igenom. Nu var ju den lilla stora för liten för att just den poängen skulle vara där, men det går ju att teckna med små barn också, även att man bara har ett språk. Jag hittade till exempel lite amerikansk forskning, som berättade om en kommunikativ 8-månaders bebis som kunde hela Hamlet.
Nej, det kunde hon så klart inte. Men hon kunde be om vatten och säga tack, och något mer. ”Det blir mycket mer harmoniskt när hon kan prata själv” sa mamman.
Och harmoniskt vill vi ju ha det här hemma. Så jag har tecknat och tecknat. Äta, dricka, mer, sova. Lite sånt. Men det händer ingenting (och för övrigt är det svårt att teckna med en bebis i knät).
Sedan slog det mig. Han började vinka för någon månad sedan, och i helgen kläckte han handklapparkoden. Han ålar, kryper, går och klonkar klossar. Han pratar dagarna i ända, boja boja boja boja. Så han känns helt som han ska.
Men han känns inte alls som en finstilt liten man som sitter och leker med en leksak och tecknar att ”Lite vatten hade suttit fint, tack”.
Det kanske kommer. Har ni såna finstilta barn – eller adopterade barn som genomgår språkbyte! – kika gärna närmare på http://www.teckna.se/.
donkeyduo 