Fint – och en livslögn
Det här blogginlägget är väldigt, väldigt fint. Det handlar om att det är svårt att komma ihåg att älska ett ilsket barn som VILL mycket men som inte kan uttrycka det.
Vi är inte där. Ännu. Jag tänker att om man tecknar, då blir det bättre. Då kan barnet uttrycka mer. Den lilla stora förstår numer mitt egenpåhittade tecken för att byta blöja, och i dag tyckte jag bestämt att han sa ”mer” när jag bananmatade (vi var ute, han kan ju äta själv om omständigheterna är ok). ”Mer” är ett tecken jag tecknat i några dagar, så jag låtsas att det beror på det.
Och att det ska funka så fint, och att lillebror ska börja tidigt han också för då är vi andra igång, och så ska det aldrig bli sådär argt som i blogginlägget, det ska bara vara kärlek.
Ha, ha, ha.
Jag fattar ju att jag lurar mig själv – men jag kan väl få låtsas ett tag till?
donkeyduo 