Förra året firade vi fars dag för första gången. Det är speciellt med fars dag, och mors dag, för oss som har kämpat så länge för att få fira.
Maken fick en blomma, samma slags blomma han fick förra året när jag varit på ultraljud och vi insåg att det fanns ett barn, att det levde, att den kritiska tiden tydligen var över. Att vi sannolikt snart skulle ha de där syskonen vi en gång fått medgivande för hos familjerätten.
Och att det inte blev som vi tänkt oss, eller att det blev just precis så.
En väninna ringde häromdagen. Hon hade gjort KUB-test, bara för att veta att allt var okej typ. Det var det inte.
Vi gjorde KUB-test. Det kändes viktigt att göra allt vi kunde för att ta reda på vad vi kunde om det kommande barnet. Vi hade ju redan ett så litet barn i familjen och att då medvetet få ett mycket vårdkrävande syskon hade känts ojuste mot båda två. Samtidigt är det svåra frågor – det är inte lätt att välja bort ett mycket efterlängtat barn, kärleken till ett barn blir ju densamma oavsett.
Som adoptant hade vi dessutom tagit ställning – just vi hade valt att vänta en liten stund till med att skicka våra papper, för att med större sannolikhet få ett friskt barn under tre. Det är ett beslut man måste leva med om man sedan får ett biologiskt barn med skador man tidigare valt bort.
Nu hade vi tur. Vi slapp gå vidare med fostervattensprov och andra undersökningar. Lillebror föddes frisk.
Hade vi haft otur hoppas jag att vi hade vågat och orkat fatta rätt beslut. Och vilket det hade varit, det vet jag inte i dag.
Det tänker jag på när vännen tackat för lyssningen och lagt på – att ge några råd går ju inte.
donkeyduo 