Komplimang, kanske

Pratar med en mamma på lekplatsen, hon känner igen oss från öppna förskolan. Jag nämner att vi adopterat den lilla stora – och då säger hon att vi är lika, att hon trott det var mitt eget barn. Och jag säger att det är han ju, men jag förstår vad hon menar.
Nu i efterhand undrar jag vad hon menade, egentligen. Var det en komplimang? Finns det överhuvudtaget något positivt i om vi är lika? Eller var hon helt enkelt förvånad?
En annan förälder frågade om pojkarna är lika, och jag sa att de är det, på många sätt. Deras syskon var visst heeeelt olika. Och jag tänker att det beror kanske på hur man tittar, vad man väljer att se. Jag vet att våra barn är helt olika – kanske är det därför likheterna är det enda som intresserar mig.

Fördomar och förhoppningar

Jag åker tåg. Fel tåg och för långt, en annan mamma gör samma. Hon lånar min mobil. Medan hon ringer plockar jag upp flaskan hennes dotter ”tappar”. Och tittar in i två blåsippsblå ögon.
Och blir förvånad – för mamman har någon typ av religiös sjal.
Men, hon är också blåögd.
Och jag undrar vad det gör med oss människor, när vi förutsätter.

På hemvägen visar mannen mitt emot biljett för duo/familj, och pekar mot två killar som kunde varit mina om femton år, och hänvisar inåt för resten, som jag uppfattar, av familjen. Killarna är lika i ålder och lika olika som mina. Jag tänker att det är så vi kommer se ut, det här kommer aldrig ta slut (fast jag fått frågan om de var tvillingar senast i dag), jag ser fram mot att få se mamman.
Men det är resten av fotbollslaget som kommer, så klart, det är en familj bara i biljettsysystemet. Men jag tänker ändå att det kunde varit en familj, det kunde varit vi.

Snutte

Lillebror har ju sin kanin. Och en snutte är visst positivt. Kanske blir den här underbara mjukiskrämen en ny favorit?

Nånting rätt, nånting fel

Lillebror är inte så glad i att somna själv. Det hade varit skönt om han velat det, precis som sin bror.

Helst somnar han på mig. Det är något vackert i det ändå.

Det nya livet

Vi är ute länge nu, i sommarvärmen. Den lilla stora var trött när vi påbörjade den fyra trappor långa vandringen.
Kanske var det därför han trillade, kanske snubblade han.
Det blev några stegs fall, och så ekande gråten.
Så sedan fick jag gå upp med lillebror i ergon, skötväskan över axeln, storebror på höften, och, japp, en liten youghurthink där sonen planterat en solros och två gurkörter.
Som dagis med ett leende lämnade i vår ömma vård.

Här

…satte jag mig när det magiska samtalet kommit och pågått så länge att det började sjunka in vad det handlade om, att det fanns ett barn som kunde bli mitt, vårt.

Som blev mitt, som är mitt! Och vilket barn sen: vacker, vesslesnabb, trygg, smart, rolig.

Tanken att han kunde blivit någon annans svindlar, det knyter sig i magen men jag tänker också att den där fantastiska ungen hade rett ut vilket hem som helst, han hade fått ett bra liv. Allt annat är otänkbart.

Men nu är det jag och maken som gör vårt bästa: so far, so good.

PS: Suffletten är den gamla breezy sun canopy, jag älskar den (dock vägrar storebror när han är vaken).

Bodydouble

…eller ska vi kalla den stunthen. Återstår att se om djuret accepteras.