Så ropar lillebror uppfordrande när mysmaten kommer fram för långsamt. Han säger även vårt eget ord för amma.
Inte för att det är så ofta numer, men någon gång om dan blir det i vaket tillstånd.
Att amma efter ett är något annat än det där späda. Och ja, det är lite speciellt. Det är en pyttig men ändock sorg att jag aldrig fick amma den lilla stora. Som är ganska stor nu, på riktigt.
Lillebror är inte så glad i att somna själv. Det hade varit skönt om han velat det, precis som sin bror.
Helst somnar han på mig. Det är något vackert i det ändå.
Tror jag det var, ammar efter ettårsdagen. Efter en hellyckad flaskmatning var jag lite skeptisk till amning, men det har gått över förväntan. Lillebror tycker det är livet på en pinne, och jag gillar för det mesta.
Men det är få hurra-rop från omgivningen. Ibland känns det som om långamning provocerar mer än flaskmatning.
Så här har det blivit: den lilla snuttaren vill inte sova själv. Ibland sover han gosigt och nära, ibland stökar hojtar klättrar ammar klänger han sig igenom natten.
Och jag tänker, i de senare fallen, att jag bör borde ha ska böra sätta ner foten i frågan (men är alltid för trött).
Men ändå, det är en kort tid i livet. När det är mysigt, då ÄR det mysigt. Livet på en pinne. Precis så är det nu, även om det är eftermiddag och jag tänkte smita upp och släcka lite bränder.
Sju timmar iväg från lillebror. Det gick bra, men det blev ett kärt återseende för bebis och bröst.
I dag var jag från barnen i flera timmar, för att hänga med lite större barn.
Och i kväll ska jag och maken ut och äta, bara vi. Bara vi. Vi.
Det ska bli fantastiskt, även om det bästa är vårt nya fyr-vi.
Inte nog med att de är här – de blir större också!
Lillebror börjar få koll nu. Det är inte bara bra. Han ligger och pincettgreppar om bröstvårtan så att mjölken sprutar.
Men det är rätt mysigt, ändå, att amma. Just nu får han amma så länge han vill, nu när det äntligen är lätt och han kan få oxfilé av pappa lika gärna (jo, han fick faktiskt det. En tragisk rätt att mixa).
Det är mycket amning nu. Eller mycket flaskmatning, snarare. Reglerna kring modersmjölksersättning ska skärpas.
När den lilla stora kom gjorde BVC hembesök hos oss, som hos de flesta nyblivna föräldrar. Första punkten sköterskan tog upp var: ”Du vet väl att det kan gå att amma även adopterade barn?” och hänvisade till amningshjälpen.
Jag läste på lite här och där, och mycket riktigt: om jag flera månader i förväg hade börjat att pumpa ur sådär var fjärde timme, och tagit hormoner tror jag, så skulle jag kunna amma. Inte nog för att ge bebisen mat, men nog för att vi skulle kunna ha det lite mysigt.
För mig kändes det helt befängt. Skulle jag, som nybliven förälder, lägga extremt mycket energi på att få igång någon slags amning? När ett helt föräldraskap välde över mig som en tsunami?
Ibland kändes det ledsamt, hans fruktlösa försök att hitta bröstet. Men snabbt hittade vi våra sätt. Jag blev snabb att skaka flaska, och han tillbringade många timmar på min kropp, tankade närhet, kärlek och modersmjölksersättning.
Jag läste på om flaskmatning, jag blev ju lite orolig så klart, över vad som skulle hända, hur han skulle drabbas, nu när jag inte kunde ammas. Av barnen i bekantskapskretsen har han nog varit friskast av alla. Och knutit an har vi gjort helt utmärkt ändå. Och ju mer man läser, desto mer känns det som om det faktiskt är väldigt liten skillnad i hur det går för barn som flaskas eller ammas, så länge det handlar om länder med rent vatten och ekonomi och kunskap nog att tillreda riktigt.
Min plan vara att jag skulle börja amma den lilla stora när den lilla kom. Men det gulliga mysiga bebisknytet hade förvandlats till en underbar, extremt aktiv liten människa med små rakblad till tänder han bet med överallt, och som helst ville äta köttfärssås. Så det blev inte så. Han har fått en tesked, bara för att. Jag är lite, lite ledsen för det – men bara för min egen skull.
Den lilla tänkte jag amma om det gick, var planen. Och det har gått. Mjölken har inte riktigt räckt, så han har fått en flaska om dagen som komplement. Jag är nog inte så bra på att amma. För mycket syskon, för lite ro. Och jag kan ju inte sätta storebror åt sidan, för att lillebror ska amma. De får lida lite, båda två. Men lillebror är bra på att amma. Han glufsar glatt så fort han får chansen: i knät, i selen, en slurk här och en slurk där. Så då ammar vi, då. Även om det tar gigantiskt med tid jämfört med flaska. Men då blir det amning i stället för annat mys. Och det verkar lillebror nöjd med.
Om det blir en trea? (Visst är det knasigt – jag inbillar mig att det är en sådan sak jag skulle kunna välja nu när det plötsligt drällde in barn, fastän jag logiskt vet att så inte är fallet. Kanske kan vi få ett barn igen, men mer sannolikt inte). Jag vet inte. Amma tar väldigt mycket tid, tid som andra syskon inte får.Flaska ger en mer jämställd babytid, eftersom pappan också kan tillfredsställa bebisens behov. Det är praktiskt att amma, käket är med hela tiden, jag kan promenera och amma, slipper flaskpaltandet och packa termosar, pulver och flaskor, slipper micra på natten. Å andra sidan är det bara jag som kan mata och lillebror vill helst bara hänga hos mig.
Jag får se, helt enkelt, om jag hamnar där. Men jag har testat båda, jag kan välja.
Att inte ha barn är ett problem.
När man har det får man nya problem, liksom motsvarande i-landsproblem, liksom mammaproblem – därav rubriken.
I dag badade jag den lilla första gången, i bassäng. Det blev total succé, ingen ”otur” i bassängen, glatt barn, nästan ingen gråt. Och han har sovit hela tiden efter det, det svämmade väl över av intryck kan jag tänka.
En liten gång har han vaknat, och då ammade jag och han somnade igen innan jag hunnit byta sida.
Jag ammade vid bassängkanten också, men bara på ena sidan.
Och det råkade vara samma sida.
Således: vänstra bröstet är en trött påse, högra bröstet ser ut att vara stulet från Samantha Fox.
Och den lilla bara sover och sover. Vilket aldrig hänt förut, typ.
Modersmjölksersättning. I helgen gav det oss snabb resa till och från landet nästan helt utan gråt (och tro mig, det brukar inte vara ont om tårar).
I kväll fick jag simma. Helt själv. Sitta en stund i bastun.
Men jag känner mig alltid lite dåligt samvete. Amningspropagandan sitter djupt, trots att jag flaskat ett barn helt med utmärkt resultat. Skumt det där.
Åh, kolla här! På under en minut kan man få en perfekt tempererad flaska! Nestlé har gjort varje flaskmatares dröm.
Den lilla stora flaskmatade vi. BVC upplyste oss om att jag kunde kanske amma, om jag jobbade extremt mycket på det jättelänge – det finns adoptivföräldrar som lyckats få upp en amning som räcker till ”mys-amning”.
Jag kände att det var much ado about nothing, och vi valde flaska från början. Men det är rätt meckigt, inte minst på natten medan bebisen blir hungrigare och hungrigare. Så blir det för varmt, man måste kyla, eller för kallt, värma igen, pulvret är så fint, så fint, och så kladdigt, så kladdigt, och hamnar överallt. Och så skakandet sen, om man inte satt ihop flaskan perfekt är det snart mjölk i hela köket.
Gunilla von Hall, som ammat sina tre barn, är upprörd i Svenska Dagbladet.
Menar på att det här är att gå för långt. Hon verkar på allvar tro att en maskin skulle hota amning. Hon har aldrig stått på nätterna och fipplat, det kan jag lova!
Nu när jag fick chansen att prova att amma tog jag den. På många sätt är det krångligare än att flaskmata, på andra sätt enklare. Men det är ändå fint, det där med amning. När det funkar. Jag har läst på ganska mycket och tror på allvar att det kvittar hur man matar sitt barn, men precis som jag brukar amma den lilla i sele när vi är ute för att det är enklare så, blir väl flaskmatning varken bättre eller sämre av att det är enkelt? Det blir väl bara mer tid att mysa med bebisen?
donkeyduo 