Jag har sorg

Jag har sålt åsnan. Barnen har passerat maxvikten, och den blev väldigt vältsjuk när de klättrade i och ur, plus att vi använt den ganska lite senaste året, dels för de inte vill, dels för vi har annat boende nu. Jag fick 9500 för den. Ny kostade den ca 14 med en dyna och en åkpåse. Har köpt en dyna och en åkpåse för 800 beg, och solsufletter för 1400 (bästa grejen!). Sålde allt utom åkpåsar. Så säg att den kostat oss 6000 att äga, 2000 kr/år. Det var det värt.

Nu har vi en city mini gt2 i stället, som går att fälla på 10 sekunder men inte är någon terrängvagn. Så vi får nog ta hem babyproffsen-vagnen från landet också (en tusenlapp på blocket).

Var på besök i storstan i dag, såg flera donkeys. Det är lite som att ha förlorat en kroppsdel. Jag får tröstshoppa en wompat preeschool.

Aj

Jag nyper mig fortfarande i armen då och då – har detta stora hänt ?
Däremellan blir jag nypt.

Krig och kärlek

Länge hade jag ett oändligt tålamod och var oändligt tacksam.
Med ett barn i början och ett barn som peakar i utvecklingsperioden that must not be named stämmer det förstnämnda mindre bra, de planerade gränserna som skulle vara fasta och lugna alltid ersätts då och då med allt från befogad till obefogad ilska, en fascination att någon så söt kan provocera mig så mycket till att jag som inte skulle curla snällt gnager av lagom mycket glassrån på beställning, så att den lilla stora kommer åt glassen.
Och jag är inte särskilt tacksam längre. Eller, intellektuellt är jag det, men inte känslomässigt. Nu finns där bara kärlek i stället: stor, evig, oändlig.

Den där jag trodde skulle kommit omedelbums.

Fotnot: inlägget skrivet under hårslitning på grund av sovvägrande barn

I de ljusaste vatten

Den goda stämningen när jag kan locka den lilla stora från att se grävmaskiner som jobbar och i stället se dokumentär om havssköldpaddor, komplett med motljussim, dykare, vattenplask, paddor som kramas, gräv i sand, ägg och jättemånga jättegulliga sköldpaddsbebisar på väg mot havet.

”Var är deras mamma?”

Den dåliga stämningen. Till sist enades vi om att mamma var hemma=i havet och att bebisarna skulle hem=till havet.

Midsommar

De här familjehögtiderna. När nån packad bekants bekant som arbetar på behandlingshem för ungdomar måste berätta för 35-åringar utan barn att med det han sett skulle han aaaaaldrig adoptera. När alla gör allt ”för barnens skull”. När man är mitt i en ivf och dricker Carlsbergs nollprocentiga och nån annan också gör det för, visar det sig sen, hon är gravid ”men ville inte säga nåt”.
Som de svidit, midsommrarna. Nu flydde en små grodorna och en var lycklig, det var med en helt underbar a-familj med mix både här och där ifrån, vår lilla stora är så stor att man kan släppa honom med blicken, vår lilla är så stor att när man av misstag vrider blicken ett ögonblick har han rymt till grannen, vält ut en askkopp och nästan börjat äta fimpar (sjukt snabb! När är det vinter så jag kan dra på honom fotbojor igen!!!).
Nu är det nu och jag är så tacksam för det.

Orden precis

Lyssnar på radio (P3 strax före kl 20 8/6).
Hör hur någon beskriver min upplevelse av vårt föräldraskap exakt. Med ord (fritt ur minnet) som ofattbart stort, att det var nervöst innan, att man hade både tur och var skicklig, tacksamheten att få ha upplevt det, att det var så stort att man borde pratat ned nån, men det blev inte av för man var så lycklig.
Vem som pratade? Ravelli om VM -94.

Heltidshell

Jag började nyss jobba igen. Jobbet är ett riktigt drömjobb för en smmåbarnsmorsa, precis lagom utmanande men inte någon karriärkomettjänst. Men det är ett vik. Och det behövs visas lite framfötter.
Men ändå, vet ni. Jag har bett om deltid. Jag får lita på att jag är bra nog. Jag har inte väntat och längtat för att köra skittrötta barn från förskola direkt i säng.
Jag har vågat prioritera.

+

Jag plussade för ett tag sedan. Först två gånger så svagt, så svagt, men ett digitaltest gav raka besked: gravid.
Den skräckblandade förtjusningen höll i sig i knappt två dygn, nio dagar över tiden, innan blodbadet och den stora besvikelsen var ett faktum.
Jag vet inte vad jag ska säga om det. Mer än att vi blev galet överraskade. Och glada. Och lite Orkar vi? Strax efter blodet åkte vi och badade. Vi delade strand med en helt obekymrad fembarnsfamilj.
Så jo, vi skulle nog orka. Men jag orkar inte hoppas. Orkar inte kämpa. Orkar inte bli besviken. Orkar inte drömma den typen av drömmar.
Så jag låter bli.

Ofrivilligt barnlösas dag

Det är en viktig dag.
Jag tänkte skriva något om det, men så läste jag Cecilia summerar, och det fanns inget mer att säga.

Mer än att det fanns ögonblick när jag som barnlös undrade om jag skulle längta och kämpa och sen… känna mig lite låst och besviken.

Men det gör jag nu inte. Jag. Är. Så. Jävla. Tacksam. Och. Lycklig.

God only knows where I’d be without you.

Fika

På mitt jobb, det helt väldigt nya, fikar man. Det finns många kvinnor, många med barn. Hon som lämnar över till mig är höggravid.
Och den där smärtan, när en trettionånting kvinna vid bordet varit tyst under barnpratet, och någon bara måste säga Har DU barn? och hon tyst säger nej.
Jag måste hitta något sätt, jag har ju varit den där som sagt nej, att säga rätt grejer.