Vi ammar. I snart två år har vi ammat. Numer morgon middag kväll, snart morgon kväll när jag börjar jobba (hjälp!).
Det är lite jobbigt att amma offentligt. Jag inbillar mig att folk bryr sig, varför de nu skulle göra det och varför jag i så fall skulle bry mig.
Och märkligast av allt: ibland kändes precis lika att flaska den lilla stora.
)
Ringer en vän där det är mycket nu. Allt kommer ut.
Sedan säger jag att jag är tacksam nu, för allt jag har, för det har inte alltid varit så, och det kommer att bli tungt igen. Men nu, nu är luften lätt att andas.
Och hon säger: ja, det kan vara tungt med småbarn. Jag vet, fast det bara är en.
Och jag säger inte, det var INTE det jag menade, jag menade allting som var vare före det.
Jag och storebror var själva på äventyr. Hälsade på ny kamrat med fin potential, bedårande adopterad dotter. God mat, hav sand, snack om allt som hände innan. Åkte hem i solnedgången som en annan cowboy, tänkte på det som var innan: äventyr långt borta på vindlande vägar, sommarnätter som aldrig ville ta slut, springa långt, sova länge. Jag saknade det. Utan att vilja byta. Sedan sa den lilla stora något, jag tystade musiken, resonerade om vad de blinkande lamporna var, om de var läskiga.
Sen glömde jag allt det andra. Nu är det som om jag aldrig längtat.
Det kämpas nu. Skickas papper till land, IVF:as i bekantskapskretsen, i blogg jag följer sporadiskt. Många vill ha syskon, såklart.
Jag beundrar er. Ni som kämpat, som kämpar igen. Ni som inte kämpat, som får kämpa nu. På’t igen.
Jag känner mig så lyckligt lottad med duon. Att de till slut kom, alla barn, att inget var för gäves.
Jag kan känna ett styng av avund mot dem som själva kan välja en trea eller ej, men det är en annan liga. Jag vet inte hur jag skulle göra om jag var med i den.
För oss som önskade något alls någon gång är det helt uppenbart så, att det är väldigt skönt att slippa kämpa igen.
Jag säger som McNab eller vem det nu är: I dedicate this to all men and women who fight out there.
Snart ska jag börja jobba igen. Precis som tre veckor i Thailand känns som om de aldrig ska ta slut, så gör de det. Och tre års barnpussande 24/7 gör också det.
Det är en märklig känsla, för det är som om tiden stått stilla, som om inget hänt, när jag tänker på jobb. Som om inget hänt med mig vill säga, för i mitt yrke har det hänt en hel del tror jag.
Samtidigt är hela livet förändrat. Och jag är en annan. Att jobba och intensivt drömma om och arbeta hårt för att bli föräldraledig, år efter år efter år, det blir… märkligt.
Nu ser jag fram emot att jobba. Fasar för att lämna de små, men det är lite dags tror jag. Inte lillebror kanske, även om det kommer att gå bra, men storebror vill åka till öppna förskolan varje dag, helst, och pratar mycket om andra barn.
Var sak har sin tid, jag försöker hålla fast vid det, njuta av det, men ibland är det svårt att acceptera att det är dags att ta nästa steg.
Sa jag förresten att jag får kissa ensam på jobbet?
Lyssnar på Ola Salos vinterprat. Han talar om, att även om det inte var så svårt själva fixandet, att han bidragit till att hans dotter finns.
Det är en sak jag har svårt att ta in: utan oss vore inte lillebror, inga konstigheter. Men utan oss, ja, då hade storebror varit någon annanstans. Kanske hade han snöat in på något annat än traktorer, kanske hade någon styrt upp hans bordsskick, kanske låtit lockarna växa lite längre. Men han hade varit. Lite annorlunda än hos oss redan nu, men han hade varit.
Tur det, för världen. Världen hade varit lite tommare utan honom.
Jag försöker välja mina strider.
Träffar en ny granne, tillika pseudomor.
Förklarar hur det kommer sig att vi har så tätt mellan våra, att jag inte är någon superhjälte (vilken lögn för övrigt! Jag är superhjälte efter allt vi gått igenom!).
”Det är 11 månader mellan mina, och båda är mina egna” säger hon (helt relevant i sammanhanget).
”Vet du, båda mina är också egna” säger jag.
Och biter mig i tungan, v a r f ö r ska jag alltid vara så jobbig, tänker jag. Det är ju en granne, hon är snäll, grannsämjan är viktig på landet, märk inte ord.
Och det gnager kvar, och vet ni, därför: a l d r i g någon enda gång ska mina barn höra något där de kan tänka efteråt att de är något annat än mina egna barn, är riktiga syskon, har samma pappa.
Därför är jag jobbig. Varje gång.
– Gonitt!
– Gonött!
– Gonett!
– Gonytt!
Så håller vi på, jag och drygt 2-åringen.
Jag inbillar mig att han precis som jag gillar språk. Ibland är han rätt busig vid läggning, men ett sista ”Gonått” och allt är förlåtet och förundrat förtrollat.
I ett forum framkom det, apropå något helt annat, att jag är långt ifrån ensam om att inte bli glad över ett graviditetsbesked som kom och störde i en adoptionsprocess.
Jag tänker att det säger någonting: när vi väl bestämt oss för att adoptera, är det vårt förstahandsval , och det är bara det som gäller.
Det är skönt att alla barn får vara förstahandsval, att
et inte är tomma ord.
Med det sagt vill jag påpeka att lillebror var och är lika välkommen och älskad som storebror.
Ett tag nu har det funkat att lägga den numer inte så lilla lilla, det har ofta tagit under en timme. Men både igår och i dag har det tagit forever, och tar man upp i stället går han runt och slår sig och gråter.
Värst av allt är att jag blir trött och irriterad av det. Känner mig stressad av att inte få minsta lilla gjort. Vi har flyttat i höst, så det är viktigt att någon gång ibland komma bortom städa diska byta, så att vi får sådan ordning att alla delar av huset blir säkra med barnen (de flesta och viktigaste är det redan men några som kommer underlätta vardagen återstår).
Men det är ju totalt meningslöst att bli stressad, irriterad, trött över ett vaket barn. Det hjälper ju inte, tvärtom.
donkeyduo 