Så har jag tänkt för att överleva. Sedan jul har det varit rätt så behändigt. Den lilla stora pratar, begriper, gör bra saker, klättrar upp på bordet och har nån slags hum om att han inte vill trilla ner.
Den lilla har ålat, krålat, hasat; förnöjd med att upptäcka världen.
Men nu har han, helt utan tanke på konsekvenserna, börjat resa sig överallt han kan.
Roligt, roligt, men farligt, farligt.
Hej då, eftermiddagskaffe!
Vi åker tåg: jag, lillebror, quinny zapp xtra, lillkånken, ergoselen, norrönas 60-literssäck – och en brio zento bilbarnstol. Och några ellas kitchen som nödmat. Tack vare snälla medpassagerare går det bra, det också.
Och bara ett barn. Snacka lugn och ro!
Hur går det med Donkeyn, tänker ni i läsekretsen? Hur går det med Donkeyn? Det står ju aldrig något om Donkeyn!
Den har knarrat lite, och vadderingen på handtaget har spruckit lite, så jag reklamerade. Och nu har den ett nytt, fint chassi. Som, eh, knarrar lite. Eller om det var snön, jag vet inte.
Bra är den hur som helst, vagnen. Jag förlåter den allt. Jag tänker inte byta bort ett barn mot en buffalo.
Det blev blöjexem av slabbet som följde på kräket. Så när den lilla stora är alvedonad och lagd, blir det nakenkaffe i badrummet. Jag dricker kaffe och spritar, den lilla är naken tills han tröttnar.
Och jag blev spydd i urringningen i morse, och blev glad att det hamnade där och inte i sängen.
Uthärdar jag det lättare, jag som väntat så? Jag väljer att tro det. Allt som gör det lättare, liksom.
Det mesta med barnen är fantastiskt.
Men det här med kräksjuka, det kan jag klara mig utan.
Den goda nyheten var att jag laddat med alkogel, som om jag vetat vad som väntade.
Nu är det värsta över.
För den här gången.
Quinny zapp Xtra + lodger bunker + bebis på balkongen sedan en timme tillbaka.
Kanske är jag en sovlösning på spåren?
donkeyduo 