Inga adoptivmammor

Vi var på den stora lekplatsen, jag och kidsen. Jag känner alltid lite socialt tryck där – även om det inte är sol vill man ha solhatt, så att folk fattar att man vet att det är solhatt på som gäller sommartid. Eller mössa, vintertid.

Som adoptivmamma känns det lite som om jag har ett vakande öga på mig – jag är vald för att jag är lite bättre, liksom. Jag ska inte vara en snittmorsa, jag ska vara lite mer.

Hur som helst, vi är där på lekplatsen.

– Maaaammmaaa! Kom!

Hörs det. Svaret kommer hojtande från andra sidan lekplatsen där två kvinnor sitter.

– Du får vänta, Vincent! Mamma röker!

Det blir helt uppenbart för mig att alla inte känner att de måste vara lite bättre. Befriande, på ett sätt. Utan att jag tycker att det är okej att röka bland barn.

Medan världen står i brand

Ni vet hur det är. Syrien. Grekland. Kris. Krig. Presidentval.

Men det har vi inte pratat om på gården. Så här har det låtit:

Maj: ”Har ni sett protokollet? Det ska komma en ny, EU-godkänd gungställning!”

Juni: ”Undrar när de byter gungställningen.”

Juli: ”De byter nog inte gungställningen under semestern”.

Augusti: ”Gungorna är borta! Hur ska vi klara oss?”

September: ”Så du har frågat vaktmästaren när gungorna kommer? Jag också!” och ”Nu ska betongen visst bränna i två veckor”.

I dag kom de! Och vad hör jag:

”Oj, nu är gungorna här igen. Det är ju kul men lite läskigt också. Det är ju lätt att barnen får de i huvudet”.