Komplimang, kanske

Pratar med en mamma på lekplatsen, hon känner igen oss från öppna förskolan. Jag nämner att vi adopterat den lilla stora – och då säger hon att vi är lika, att hon trott det var mitt eget barn. Och jag säger att det är han ju, men jag förstår vad hon menar.
Nu i efterhand undrar jag vad hon menade, egentligen. Var det en komplimang? Finns det överhuvudtaget något positivt i om vi är lika? Eller var hon helt enkelt förvånad?
En annan förälder frågade om pojkarna är lika, och jag sa att de är det, på många sätt. Deras syskon var visst heeeelt olika. Och jag tänker att det beror kanske på hur man tittar, vad man väljer att se. Jag vet att våra barn är helt olika – kanske är det därför likheterna är det enda som intresserar mig.