Kommunikativt
Innan jag fick barn planerade jag att teckna med det barn jag fick, för att underlätta det språkbyte adopterade barn går igenom. Nu var ju den lilla stora för liten för att just den poängen skulle vara där, men det går ju att teckna med små barn också, även att man bara har ett språk. Jag hittade till exempel lite amerikansk forskning, som berättade om en kommunikativ 8-månaders bebis som kunde hela Hamlet.
Nej, det kunde hon så klart inte. Men hon kunde be om vatten och säga tack, och något mer. ”Det blir mycket mer harmoniskt när hon kan prata själv” sa mamman.
Och harmoniskt vill vi ju ha det här hemma. Så jag har tecknat och tecknat. Äta, dricka, mer, sova. Lite sånt. Men det händer ingenting (och för övrigt är det svårt att teckna med en bebis i knät).
Sedan slog det mig. Han började vinka för någon månad sedan, och i helgen kläckte han handklapparkoden. Han ålar, kryper, går och klonkar klossar. Han pratar dagarna i ända, boja boja boja boja. Så han känns helt som han ska.
Men han känns inte alls som en finstilt liten man som sitter och leker med en leksak och tecknar att ”Lite vatten hade suttit fint, tack”.
Det kanske kommer. Har ni såna finstilta barn – eller adopterade barn som genomgår språkbyte! – kika gärna närmare på http://www.teckna.se/.
donkeyduo 