I dag kom lösningen på gårdagens problem.
En pappa kom förbi i lekparken utanför oss och fick frågan om hur det stod till i dag då.
– Jag har inte känt efter ännu, svarade han.
Det är så man gör, alltså, när allt skiter sig.
Även om just i dag var en sådan dag att jag gärna kände efter.
Barnen vaknar samtidigt. Vill bli upplyfta samtidigt, äta samtidigt, bytta på samtidigt. Gråter när det inte blir så.
Jag blir nedkissad. Nedspydd i urringningen när jag äntligen fått den lilla i selen. Spiller brunsås på mig och den lilla, men orkar inte byta.
Alla gråter. Jag överväger att mixa en frukt att ta med till den stora, men orkar inte vara inne i två minuter till utan tar med en färdig på promenaden.
Och så samma visa vid middagen. Och en liten som vägrar sova.
En sån dag.
Gick hem från en kamrat, med en eftermiddagstrött stor i Donkeyn och, visade det sig, en hungrig liten i Ergon.
Men jag har ju kollat på Youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=7lJ0gGl7ujs
Premiären är gjord: amma och dra vagn. Jag vet inte om jag kände mig mest proffsig, eller bara desperat…
Mormor är här (barnens alltså). Vi är ju båda en slags lediga – jag är föräldraledig och hon är pensionär. Det märks att hon inte brukar göra saker tillsammans med två barn. Vi gick till exempel och handlade, och hon visste inte exakt vad hon skulle ha, utan gick liksom och funderade och velade lite. Sånt ägnar jag mig inte åt längre. Jag är snabb nu.
Maken: Jag kan gå ut med soporna.
Jag: Nej, jag gör det. Jag behöver lite egentid.
Det är ju trots allt fyra trappor och en tur över gården för att komma dit…
Vaknade strax efter åtta. Ammade den lilla i dvala en stund, tills han somnade.
Gick upp. Åt frukost. Tömde diskmaskinen.
Vid nio vaknade den så kallade stora för första gången sedan vi lade honom vid 19-tiden, som vanligt på gott humör.
Det här var kanske i mesta laget, men peppar peppar, rätt många dagar är bra.
Jag vågar liksom inte berätta sånt här för andra småbarnsföräldrar. De blir upprörda.
Storebror står på näsan, det ser helt odramatiskt ut.
Men de nya, fina, sylvassa tänderna hamnar på fel ställe, hela munnen blir blodig och första fläskläppen är ett faktum.
”Ömka honom inte i onödan” säger maken, som lyft upp sonen innan jag hunnit störta fram.
”Men det gör ju ont” säger jag.
”Det är för att han har tänder nu det blir så här. Lyft, trösta, bekräfta, men inte oja” säger maken (och sonen tystnar, så det var nog inte värre än det såg ut).
”Men det gör ju ont i mig” säger jag.
”Det köper jag. Men överför inte det på någon annan.”
Barn är en prylsport. Jag tänkte när jag blev mamma att jag skulle inte hamna där – men det är ju kört. Jag gillar att vandra, och det är förutom underbart också en evig jakt på det lättaste stormköket, mest praktiska brallorna, det godaste frystorkade… och det är ju samma sak här.
Inte för att jag tror att det är bättre för barnen, eller att det egentligen är bättre för mig. Men jag letar ju alltid lösningar.
Som den här skeden (finns att beskåda på booninc bland annat, där jag lånat bilden): det här sökandet efter den kladdfria matningen. I teorin är det enkelt: fyll på med mixat käk, kläm på skaftet, barnet öppnar munnen, sväljer och blir glatt och ljuviigt.
Och det är NÄSTAN så bra. Förutom att maten måste vara perfekt mixad för att inte stanna i passagen mellan skaftet och skeden, den måste ha lagom konsistens för att inte bara rinna ut eller stanna kvar. Och det där gapande barnet kan mycket väl ha lysten blick och blixtsnabbt greppa den fulla skeden och sedan triumferande dra bananmoset genom de söta små hårlockarna och förvandla dem till dreads. Och trycker man inte lagom mycket, händer det att det är jag själv som står för det där ”squirtandet” över alla ställen utom där det ska vara.
Mina fina fyrbarnsgrannar (min referenspunkt när det gäller barn) tittade roat (men också lite avundsjukt tolkar jag, av typen ”just det, sånt håller förstagångsföräldrar på med”) på när jag tog fram den och började mata.
Men den är tillräckligt bra. Tillräckligt lite kladdig, inte mer kladdig än en sån påse man kan mata ur direkt som kostar 20 spänn för ett halvt äpple. Och jag kan mata med en hand, och således amma samtidigt. Och den går att maskindiska. Och kan bli en snackis med andra föräldrar.
En onödig men underbar pryl, helt enkelt.
Snubblar över den här bloggen.
”Ibland tänker jag att jag att allt kommer att vara annorlunda när jag vaknar. När jag öppnar ögonen kommer jag att ha två barn precis som de flesta jag känner i min ålder.”
Och blir så där ödmjukt lycklig över att för oss blev allt plötsligt annorlunda – för det som hänt oss är sånt som bara händer andra. Varken mer eller mindre.
Vi som adopterat är lycligare än andra, visar en ny studie. Lyckligare än de som lyckats med ivf, och lyckligare än dem som har gjort sina barn på egen hand.
Vilket stödjer det jag tänkt hela tiden under våra långa process, den där känslan av ”vi vill ha barn NUUUU” och struntade i hur.
Inom socialpsykologion pratar man ju också om att ju mer man kämpat för något, ju mer betyder det. Och vi som adopterat har ju ofta kämpat allra mest (om man nu tar det som grupp), för vi har gjort ”allt”.
Som om det vore en tävling. Jag är hur som helst lycklig. Och väldigt tacksam.
Även om det tog en stund att komma dit, för det var inte alldeles enkelt för mig att ta in att det plötsligt skull komma ett syskon. Och så den där känslan av att vi ju redan hade det finaste barnet i världen – medan det var högst ovisst vem som skulle komma ur magen och ställa till det i vår familj.
Men han är världens finaste, han också.
donkeyduo 