Komplimang – eller?
Jag var på öppna förskolan häromdagen, och slog följe med en mamma på hemvägen (och by the way fick jag provköra hennes Cameleon tills barnet sa ifrån).
Hur som helst så sa jag av någon anledning att den lilla stora är adopterad.
Hon sa
”Åh, men det syns inte! Det tänkte jag inte alls på.”
Jag tror att det var en komplimang. Till saken hör, att vi är inte alls lika.
Men jag tror jag delar det här med kanske alla andra adoptivmammor: Vi är stolta över våra barn. Vi älskar dem. De liknar inte oss. Det skiter vi i.
donkeyduo 
Jag håller med! Idag fick maken höra att plutten var lik min man. Det är ju nästan skrattretande. Kanske var det tänkt som en komplimang. Plutten är ju inte lik oss. Han kan vara hur olik som helst och precis som du skriver så skiter vi fullständigt i det. Kärleken har ju inte ett dugg med likheten i utseendet att göra!!!