Tur?
Jag har läst två blogginlägg om svensk adoption nyligen, som båda handlar om tur.
Det ena menar på att det är tur, bland annat för tiden och pengarnas skull.
Det andra ifrågasätter att det skulle vara att föredra att adoptera ett svenskt barn, något som hävdas i en (fiktiv) bok.
Så här tänker jag:
Tvivelsutan går det snabbare, och kostar mindre. Det är väl en slags tur, men en världslig sak i långa livet. Ett par hundra tusen är mycket på ett sätt, men inte hela världen när det gäller till exempel hus. För oss handlade det om kanske ett år i tid, det är ju också tid. Men inte så mycket tid.
Sedan är det det här med att de biologiska föräldrarna kan ångra sig, att man kan behöva lämna tillbaka sitt barn. Jag var aldrig rädd för det, även om det kunde hända. Jag var aldrig rädd därför att jag insåg att även om det skulle vara svårt för oss vuxna, skulle det vara ännu svårare för ett barn. Och ska man ta hand om ett barn som sitt eget så får man våga sådant, tänker jag. Våga älska och våga riskera att förlora. Lättar sagt efteråt, så klart, när jag vann och vårt barn får stanna hos oss.
Många har sagt till mig att vi hade tur som fick ett litet barn. Så känner inte jag. Det är ju som det är. Möjligen är jag glad att ha fått vara med mitt barn en stor del av hans liv.
Men tur, ja, tur har vi haft. En oändlig tur. För att vi fick just vår lilla stora av alla världens barn.
PS! Om någon undrar (syns det ens?) varför det här är postat så sent beror det på att vi har otur med sömnen just nu. Men det gäller förstås den biologiska sonen…
donkeyduo 